Marcus Nilsson – Utlandsäventyren och vägen hem igen

Det var nu drygt en månad sedan du vann SM-guld och valde att lägga skorna på hyllan, först och främst vad var det som fick dig att sätta punkt just nu?

- Min tanke när jag flyttade hem efter sommaren 2019 var aldrig att jag skulle spela volleyboll så länge som jag nu har gjort. När jag flyttade hem till Sverige igen så kände jag mig klar med proffslivet och ville hem till Halmstad. Jag hade ju vunnit väldigt mycket under min karriär men inget SM-guld, så det var givetvis en motivation i sig. Efter att vi vann SM-guldet 2021 så har känslan varit att jag kan vara med lite grann och så har det fortsatt, klubben har varit väldigt förstående för mig, säger Marcus Nilsson i en intervju med volleyboll.se.

- Förra säsongen så var jag med och det nya SM-guldet blev som en nytändning för mig och jag kände verkligen hur kul det är med volleyboll igen. Sedan när försäsongen kom hösten 2022 så kände jag en viss brist på motivation och det kom inte lika naturligt för mig att gå och träna. Under den här säsongen har mitt beslut att hänga upp skorna på hyllan mognat fram och jag kände vid Grand Prix i Uppsala i januari att det här blir till 100% min sista säsong. Jag har inte deltagit mycket under säsongen, men har varit tydlig mot klubben att krisar det så ställer jag upp, precis som det gjorde under SM-finalerna när Tomas (Vilimas, Hyltes högerspiker) skadade sig. Jag var fullt tydlig med att denna finalserie är den sista jag någonsin spelar, så det blev ett fint avslut.

Marcus Nilssons proffskarriär inleddes efter studenten från Riksidrottsgymnasiet i Falköping sommaren 2001. Efter en säsong i Hylte VBK gav sig Marcus ut i Europa för början på ett långt proffsliv. Under sin utlandssejour har han varit proffs i nio olika länder och 15 olika klubbar mellan åren 2002-2019. Med meriter som bästa spelare i Champions League 2009, Champions League-guld & MVP 2013 och flera ligaguld har Marcus Nilsson nått den absoluta toppen inom volleybollvärlden under sin 17-åriga karriär som proffs i Europa.

Om du skulle försöka summera dina 17 år utomlands, hur skulle det låta då?

- En superhäftig resa som jag är otroligt stolt över. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad över allting som jag har fått uppleva. Det har varit superhäftigt. Jag älskar att resa och uppleva nya kulturer, träffa nya människor och så vidare. Det har varit otroligt häftigt och jag har fått många fina minnen för livet.

Vilka/vilken upplevelse under dina år utomlands har du starkast minnen ifrån?

- Mina tre år i Iraklis Thessaloniki (2006-2009) är nog den bästa tiden hittills i mitt liv. Grekland är ett fantastiskt land, med fantastiska människor, otroligt häftig supporterkultur och minnena från när vi vann ligatiteln både 2007 och 2008 kommer att leva med mig för alltid. Jag har under min karriär vunnit Champions League och fått motta de största utmärkelserna, men rent upplevelsemässigt så slår ingenting de båda gulden i Grekland, allt tack vare fansen. Fansen är helt otroliga i Grekland.

”Fullständigt kaos"

- Första året i Iraklis så vinner vi på hemmaplan mot Panathinaikos, som hade många världsspelare det året och på pappret mycket starkare lag än oss. Dante (Amaral) var där, Marcelinho och Gómez var där bland annat, som var de största spelarna under den eran. Vi var ett gäng inte alls lika kända spelare och med en klubb med en budget som var en fjärdedel så liten som Panathinaikos. Och så gick vi och vann på hemmaplan. Efter det blev det fullständigt kaos. Jag tror att det tar en millisekund från att jag slår in matchbollen till att jag ligger underst i en stor hög av fans som rusat in på plan och slängde sig över oss. Det var en helt otrolig känsla, helt fullproppat i hallen.

- Året därpå lyckades vi vinna ligaguld igen, denna gång på bortaplan, återigen mot Panathinaikos. Jag minns att när vi landat på flygplatsen i Thessaloniki efter vinsten så var det fullständigt kaos i ankomsthallen. Fans hade smällt av blåa bengaler, som var vår klubbs färg inuti flygplatsen och det var ett otroligt tryck. Vår team manager plockade våra väskor och gick ut bakvägen och vi kunde gå ut och möta fansen. Det tog nog två sekunder ungefär sen så var man upplyft av fansen i folkhavet och det var sånt otroligt liv. Det är såna saker som man alltid kommer att ha med sig, det var helt galet.

- Sista säsongen är vi även nära att vinna Champions League med Iraklis, det var den säsongen jag blev utnämnd till årets spelare i turneringen, vilket var väldigt stort såklart. Men hade vi vunnit den finalen, då vet jag inte vad som hade skett, det hade blivit helt kaos, säger Marcus lätt skrattande.

När insåg du att du började utvecklas som spelare till att bli en av världens bästa och ta större kliv än dina medspelare?

- Svårt att säga. Jag fick frågan om att vara med i seniorlandslaget tillsammans med en klasskamrat till mig på RIG för första gången under sommaren mellan tvåan och trean. Vi var en bra årskull, 82-orna, men vi var de enda som blev tillfrågade, då insåg man att man började ta stora kliv verkligen och det var ett kul kvitto på det slit man lagt ner. Även när jag lyckades ta mig utomlands efter bara en säsong i Sverige så började jag förstå att jag kan nå väldigt långt om jag fortsätter jobba hårt.

Du kom in i landslaget under tidigt 2000-tal som ung spelare och blir under tidens gång vår stora stjärna och bärande spelare. Hur har den resan varit att bli en så stor symbol för Sverige?

- Naturlig, tycker jag att den resan har varit. Det har alltid varit naturligt för mig att delta i landslagssammanhang så fort jag kommit hem till Sverige varje sommar. Landslagssamlingarna har under åren sett väldigt olika ut sett till utsträckning osv, men till skillnad från många av mina lagkamrater utomlands så har jag ändå haft mycket tid över för återhämtning, så det har alltid varit givet att jag ska delta i landslagssammanhangen. Jag har alltid tyckt att det varit väldigt viktigt att delta, oavsett hur stort eller litet landslagsprogram vi har haft.

- Sen att jag blivit den stora ”stjärnan” har jag inte reflekterat så mycket över, spelare har kommit och gått, nya spelare har kommit in men jag har varit kvar under en längre period och det har alltid känts naturligt. Joe (Johan Isacsson) har även varit en stor del i att det kändes så naturligt att komma hem och representera Sverige varje år, vi har haft en bra dialog under alla år och kontakt. Han är nog en stor faktor till att jag var med i landslaget så länge som jag faktiskt var.

Hur var din tid på RIG och vad tror du att den tiden har betydit för din karriär som volleybollspelare?

- Jag tror att den var jätteviktig. Jag hade långa diskussioner med mina föräldrar innan jag valde att flytta till Falköping. Det är ändå ett väldigt stort kliv att flytta hemifrån när man är 16 och man ska bo själv, ta hand om sig själv med mera. Under den tiden utvecklades jag väldigt mycket både som volleybollspelare och som människa, genom att man fick lära sig att ta eget ansvar, det var inte mamma som tvättade kläderna längre till exempel utan det fick du lösa själv.

Hur gick det till när du tog beslutet om att bli proffs och jobba med volleyboll på heltid?

- Jag kommer ihåg resonemanget tillsammans med mina föräldrar när jag fick första proffserbjudandet huruvida det var en bra idé eller inte. Det resonemanget jag kommer ihåg som mest är att "okej nu har jag spenderat tre år i Falköping och tränat, tränat, tränat och proffserbjudandet är min lön för mödan". Jag hade lagt ner så otroligt mycket tid på volleybollen, så att testa på proffslivet var ett naturligt nästa steg. Det blev som ett pris för alla de träningstimmar man har lagt ner.

Säsongen 2013 vinner du CL med Lokomotiv Novosibirsk, blir utsedd till bästa anfallare och MVP i världens främsta turnering. Kan du försöka beskriva den upplevelsen. Hur var det, du måste svävat på moln?

- Ja det var helt sjukt. Det är ju det största man kan vinna inom klubbvolleyboll. Det är klart att det var helt galet och att få göra det på hemmaplan gjorde det ju ännu mer maxat. Sen så ska det tilläggas att ryska fans inte är som grekiska fans, så upplevelsen var inte lika stark och familjär som ligagulden i Iraklis Thessaloniki, men att vinna alla de utmärkelserna jag och vi vann var helt sjukt. Vi slog ut Kazan (VK Zenit Kazan) i CL-semifinalen med Novisibirsk, som hade vunnit året innan och varit väldigt dominanta under en längre tid. Vi slog sedan Cuneo (Bre Branca Lannutti Cuneo) i finalen i femsetare, där vi vann med 16-14 i avgörande set. Men det var fortfarande rysk mentalitet kring klubben, jag tror vi fick två dagar ledigt för att fira efter finalen, sen var vi igång med hårdträningen igen. Men givetvis, det är en upplevelse man aldrig kommer att glömma.

Hur var det att komma hem till Sverige igen efter så många år utomlands och vad baserades beslutet på?

- Jag kände mig klar med utlandet. Jag hade gjort 17 år och det var mycket som lockade hemifrån. Jag kände egentligen ingen motivation längre att fortsätta utomlands. Jag var borta i nästan 20 år och under den tiden hinner det hända väldigt mycket saker. Min brorsa fick barn, mina föräldrar och släktingar hade blivit äldre och jag hade precis börjat träffa min nuvarande sambo Jóna, så det var mycket som bidrog till att jag ville komma hem. Det fanns inget erbjudande som lockade tillräckligt mycket för att väga över det. Själva beslutet var nog en mognadsprocess, jag brukar inte göra saker förhastat, utan det växte nog fram under de sista två åren utomlands. Sedan att komma hem till Hylte-Halmstad har jag alltid vetat att jag vill göra och vinna ett SM-guld, men min tanke var att det endast skulle bli en säsong, istället för tre som det nu blev.

Vad är du mest stolt över under din karriär?

- Champions League-guldet 2013 med Lokomotiv Novisibirsk och att bli utnämnd till MVP i turneringen måste det nog vara helt klart. Det är mina största utmärkelser.

Finns det någon du skulle vilja passa på att lyfta fram som varit extra viktig under din karriär?

- Oj, det finns ganska många ändå. Den första som dyker upp är min tränare Vincenzo Di Pinto, som jag hade mitt första år utomlands i Italien (Gioia Del Colle, 2002-2003). Han tog mig verkligen under sina vingar och trodde på mig. Han körde skiten ur mig, vi tränade otroligt hårt. Laget tränade extremt mycket plus att jag tillsammans med Vincenzo tränade extra innan eller efter varje träning nästan varje dag. Jag har nog aldrig tränat så mycket som jag gjorde under tiden med honom, han var otroligt duktig och passionerad, trodde på mig och ville verkligen se mig utvecklas. Utan det året hade jag nog helt ärligt aldrig nått så långt i min karriär som jag har gjort, det var otroligt nyttigt för mig.

Den 17 juni under REKORDMATCHEN, när svenska damlandslaget spelar mot Belgien i Sparbanken Skåne Arena, kommer Marcus att hyllas för sin enastående insats för svensk volleyboll. Missa inte det! Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.