#SVBF60år – del 12: God Jul, alla! Här kommer julkaramellerna.

2021 fyller Svenska Volleybollförbundet 60 år. Volleybollskribenten Åke Lager tar i tolv delar under året med oss på en resa i den rika, svenska volleybollhistorien. Det här är den tolfte och sista delen.

Här bjuder han på det som inte riktigt passade in i tidigare kapitel, men som ändå var alldeles för bra för att lämnas utanför. Eller vad sägs om en svensk landslagsman som inte var svensk, Pajala i elitserien, beachvolley på frimärke, Floby som bröt sviten, rakade skallar, det första proffset, SM-spel topless, Tidaholmsfängelset, Åsens gård och den finska presidentens inblandning?

Åke har också fotograferat, sparat och samlat ihop bilder som illustrerar alltihop. Här kommer den perfekta julunderhållningen för oss som gärna firar 60 år med volleyboll i Sverige.

God Jul, svensk volleyboll!

 

Pajala och Överkalix i elitserien

Det nordligaste laget som spelat i Elitserien är Pajala IF, säsongen 2000-2001. På den tiden spelade även IKSU Umeå i elitserien så lagen hade bara 50 mil för att spela ”Norrlandsderby”. En av spelarna i Pajala var den 44-årige passaren Hasse Ylipää som gjorde sin 29:e säsong i klubben. En annan var landslagsspelaren Niclas Thornberg som återvänt till moderklubben.

På damsidan är Överkalix, 11 mil söder om Pajala, det nordligaste laget. De spelade säsongen 1980-81 och då hade de över 90 mil till ”Norrlandsderbyt” mot Avesta. En av spelarna i laget var Tiina Liikanen som bodde i Luleå. När Överkalix åkte ur Elitserien gick hon istället över till finska elitlaget Lapin Lukku i Rovaniemi för att få fortsätta spela på högsta nivå. (Foto: Åke Lager)

Frimärke

Svensk volleyboll på svenskt frimärke! Det har bara hänt en enda gång. Anders Tegenrots beachvolleybild på Lena Malm från Tylösand blev frimärke år 2000.

Landslagsspelare utan att vara svensk

I början hände ett och annat som väl får kallas barnsjukdomar. Stig Lövholm var en dominerande spelare i högsta serien på 60-talet och ståtar med flera landskamper i statistiken. Han var med på resor till både Danmark och Norge men när man behövde ha passen med sig tog det stopp. Stig var inte svensk medborgare, han var finsk medborgare.

En annan gång höjde landslagsledningen på ögonbrynen när det dök upp en spelare och påstod att han fått en kallelse till matchen. Jovisst, det stämde med brevet. Det var bara det att de egentligen hade menat hans bror. (okänd fotograf)

Första kvinnliga elitdomarna

Göteborgstjejerna Marie Bengtsson, 25, och Ingela Wirén, 26, blev 1980 våra första kvinnliga elitdomare. De välkomnades av sina 21 manliga elitdomarkollegor. (Foto: Ruben Ehrenberg)

Rakade skallar vann SM-guld

När Uppsala låg så pyrt till att de höll på att missa slutspelsserien föreslog David Andersson (nu Ask) på skämt: ”Grabbar, går vi till final så rakar vi våra skallar”. 

Då var det lätt att lova. Med kniven på strupen krånglade de sig till slutspelsserien, men där verkade det ta slut. Med fyra omgångar kvar hade de på nytt kniven mot strupen. De var tvungna att vinna alla återstående matcher för att gå till semifinal.

Det klarade de efter att bland annat ha besegrat storfavoriterna Hylte. I semifinalen ställdes de åter mot Hylte och vann med 3-1 i matcher. När det var finaldags mot Örkelljunga stod de alla där med renrakade huvuden. Efter 3-1 i matcher fick de trä guldhattarna på sina då kortsnaggade huvuden, alla utom tränaren Lars-Göran Granberg som lät sina lockar falla ner på frackkragen. (Foto: Åke Lager)

Andra generationen

Den första ur den ”andra generationen” att debutera i ett landslag var Hillar Rais, som spelade i juniorlandslaget 1975. Hans pappa Julius spelade redan i det allra första svenska landslaget 1962. Den första med båda föräldrarna som landslagsspelare var Katarina Söderlund, Kolbäck när hon 1980 spelade i U18-landslaget. Pappa Lars har spelat 28 landskamper och mamma Maud 17.

Först att spela i A-landslaget med två landslagsmeriterade föräldrar var liberon Lena Andersson, Sollentuna som debuterade i landslaget 2005. Hennes föräldrar Anita Andersson och Leif Hultberg har 42 respektive 33 landskamper i bagaget. (Foto: Åke Lager)

Första proffset hotades med avstängning

Hans Wiksten var vårt första ”riktiga” utlandsproffs. 1978 spelade han i den amerikanska proffsligan för Seattle Smashers. Senare blev det även Spanien och Grekland för Hasse som också hotades med avstängning för sitt spel i Amerika, eftersom ligan inte var godkänd av Internationella Volleybollförbundet. Samma hot drabbade även Robert Malnacs som spelade i Amerika året efteråt. Hotet blev dock aldrig verklighet.

När Hasse Wiksten förhandlade fram sitt första ”riktiga” proffskontrakt med spanska Son Amar på Mallorca hade han assistans av Carl-Erland Schröder, sedermera förbundets generalsekreterare, som har berättat att spanjorerna kom med en plastpåse full med sedlar. (Foto: Åke Lager)

Värnamo tappade inte ett set på hela säsongen

1971-72 vann Värnamos damlag SM-guld efter att ha vunnit grundserien och SM-slutspelet med 3-0 i alla matcher. Inget förlorat set under hela säsongen, även om det var nära i finalen mot Alingsås. Det har stått sig som ett oslagbart rekord. Kan det ha berott på att de inför säsongen bytte bort sina små ”tenniskjolar”? (Foto: Åke Lager)

”Hemmalaget” som bröt Lidingös svit

Lidingös herrar hade tagit 16 raka SM-guld, men 1982 tog det stopp. Då vann Floby VK, ett riktigt ”hemmalag”. Man hade sju spelare i den tunna truppen, sex av dem kunde i stort sett se idrottshallen i lilla Floby från sina hem. Den sjunde hade de hämtat några mil bort, i Tidaholm. Laget bestod av Mats Ekman, Clas-Uno Haldorsson, Morgan Rehn, Jonny Rehn, Tord Ödvall, Jan Wikman och Sten-Ove Eriksson. (Foto: Åke Lager)

 

Första landskampsvinsten med turkisk tränare

Sverige vann sina första landskamper 5 juni 1965. Då vann både herrlandslaget och damlandslaget mot Norge med 3-0. Matcherna spelades utomhus på Jordal Amfi, på gummiasfalt. Även dagen därpå vann Sverige båda matcherna med 3-0.

”Tränare för det svenska herrlaget var Yener Eraybar, som kommit till Norrköping ett par år tidigare. Några år senare lockade han hit sin bror Saffet och båda spelade tillsammans i Eskilstuna VK ett par säsonger. När vi sedan mötte Turkiet i EM 1967 var deras äldste bror Deyar kapten i motståndarlaget”, berättar Stig-Håkan Eriksson som gjorde landslagsdebut mot Norge och som fortfarande är aktiv inom volleybollen som tränare för ett damlag i div 3 i Värmland.

Saffet Eraybar stannade kvar i Sverige och blev en profil inom svensk volleyboll med engagemang kring landslagen och också som förbundsordförande 2011 till 2018. (Foto: Åke Lager)

 

”Topless-SM”

I början av 1980-talet var det mer regel än undantag att tjejerna solade topless på våra stränder. När det var dags för SM i beachvolley 1982 på Böda Sand var det en strålande varm helg. Naturligtvis spelade många av tjejerna topless.

Birger Andersson i arrangerande Kalmar VBK tänkte att det äntligen skulle kunna ge beachvolleyn lite utrymme i tidningarna, men när han ringde Expressen var de kallsinniga. (Foto: Åke Lager)

Ringde president Kekkonen!

Efter hösten 1973 ledde Eskilstuna Finska Förening elitserien och blev inbjudna av klubbar i finska ligan att komma över och spela vänskapsmatcher under juluppehållet.

”Förutom finska killar hade vi även polacken Vovo Lach som spelande tränare, turken Ugur Acar och egyptiern Aziz el Gahly i laget”, berättar den ende svenskfödde lagmedlemmen Stig-Håkan Eriksson.

Det råder passfrihet mellan de nordiska länderna för nordbor och ingen har pass med sig. När de anlänt till Finland får tullpolisen ögonen på Aziz, 1.90 lång, mörkhyad med en ståtlig afrofrisyr. De stoppar även Ugur medan Vovo smiter förbi med mössan nerdragen.  Beskedet de får från polismästaren i Nådendal är klart, Aziz och Ugur ska följa med färjan tillbaka till Sverige.

”Raimo Kaski ringer polismästaren i Åbo, men det hjälper inte. Jag frågar Raimo om vi inte kan ringa någon annan? Mest på skoj säger han att vi kan ju alltid ringa till president Kekkonen. Jag står envist på mig och till slut ringer Raimo från terminalens telefonhytt. Efter 20 minuter kommer Raimo tillbaka och meddelar polismästaren att han ska ringa sin chef. Denne har i sin tur fått order från Kekkonens kansli att vi får åka med hela laget och spela tre matcher. Raimo hade kommit så långt att han fick prata med Kekkonens adjutant. Fint nordiskt samarbete!” avslutar Stig-Håkan Eriksson.

 

Från division 4 direkt till landslaget

När Mia Josjö, 17, fick debutera i landslaget mot Frankrike i aug 1981 hade hon aldrig spelat högre än div 4 i det svenska seriesystemet. Lovande Mia hade spelat i Sollentunas tredjelag som hette Gröna VK, men visat så lovande takter att Anders Kristiansson plockade upp henne i A-laget på en USA-turné de gjorde den sommaren. Där visade hon framfötterna på ett sätt som gjorde att Anders Kristiansson vågade ge henne chansen i landslaget också. Så småningom kom Mia att spela totalt 78 landskamper. (Foto: Åke Lager)

 

 

Från betonggetto till Vita huset

1981 samlade förbundskapten Anders Kristiansson 32 lovande ungdomar av båda könen till ett långläger i betongförorten Råslätt i Jönköping. Detta läger brukar kallas för starten på det svenska volleybollundret som tog herrlandslaget till världstoppen. Bland spelarna på lägret fanns Lasse Nilsson, Bengan Gustafson, Håkan Björne och Janne Hedengård som alla blev världsspelare.

Men där fanns också en yngling från Uppsala som hette Tomas Philipsson, som kanske blev den mest kände av dem alla. Han fick något år senare problem med sina knän och tvingades sluta med volleybollen. Då flyttade han till USA för att studera ekonomi. Han har blivit kvar i USA och hamnade i Vita huset som president Trumps ekonomiske rådgivare. I somras fick han berätta om sitt liv i programmet ”Sommar” i radions P1. (Foto: Stephane Chiche, SR)

 

Landets finaste idrottskansli

Efter en flyttkarusell i Stockholm utlokaliserades Svenska Volleybollförbundets kansli till Vingåker 1972. Kommunen rustade upp en gammal herrgård, Åsens gård, till ”Sveriges finaste idrottskansli” där man även fick logimöjligheter för landslags- och ungdomsläger, kurser, konferenser, styrelsemöten med mera. Hur många spelare och ledare som under åren övernattat på Åsens gård är svårt att uppskatta.

Fördelarna med Vingåker var många, men det fanns också nackdelar. Nästan alla andra idrottsförbund och Riksidrottsförbundet fanns i Stockholm och det var inte så enkelt att rekrytera den bästa personalen till Vingåker. Det gjorde att flyttlasset 1992 gick till Solna.

Under åren som kansliet låg i Vingåker etablerades orten på volleybollkartan. Så småningom etablerade sig herrlaget i elitserien och häromåret bestod halva landslagets startsexa av Vingåkersfostrade spelare.

På bilden har förbundets förste konsulent Willy Grönborg och dess förste generalsekreterare Bengt Klarenborn japanskt besök.  

(Foto: okänd)

 

Dispens för att spela alla matcher hemma

På 1970-talet fick ett lag i division 5 Västergötland dispens för att spela alla sina matcher på hemmaplan. Det var Tidaholmsfängelsets IF som av naturliga orsaker inte kunde spela bortamatcher.

SM-slutspel i volley och basket samtidigt

1974 hade göteborgaren Freddy Mravec det stressigt. Han spelade nämligen slutspel i basket med Högsbo och volleyboll med Tapper samtidigt. Tyvärr blev det inte guld i någon av sporterna. I basket åkte de ut i semi och i volleyboll förlorade de finalen mot Lidingö.

”Det där ryska med ett nät”

Jag skrev regelbundet om volleyboll i den legendariska tidningen Idrottsbladet i början av 1970-talet. På den tiden fanns det ingen e-post utan man fick ringa in och läsa upp sin text. En gång fick jag höra en rutinerad sportjournalist ropa till en annan: ”Han ringer om volleyboll, det är väl det där ryska med ett nät?” En annan gång frågade en annan journalist ”vem gjorde målen?”. Idag är kunskapen om volleyboll större både bland journalister och allmänhet.

Åke Lager