30-årig resa fram till Volleybollförbundets födelse

3 B! Berlin, Baltikum och Bosön! Där finns historien bakom bildandet av Svenska Volleybollförbundet den 3 juni 1961.

Text: Åke Lager

Det hade spelats volleyboll i Sverige i 30 år innan Svenska Volleybollförbundet bildades. Det var sannolikt gymnastikdirektör Henrik Lindh som tog sporten till Sverige och gav den ett fotfäste, om än i skymundan, hos Gubbgymnasterna i Stocksund redan 1931.

Som redaktör för tidningen Volleyboll besökte jag dem i en gammaldags, trång gymnastiksal 1982. Henrik Lindh var då 86 år, pigg och klar men hade slutat spela volleyboll, dock inte med morgongymnastiken. Han berättade om hur han stötte på volleyboll vid en gymnastiklärarkongress i Berlin och faktiskt fick spela i Europalaget i en match mot Asien. När han kom hem bytte Gubbgymnasterna ut det lite hårdare handbollsspelet mot volleyboll.

Gubbgymnasterna 1982. Foto: Åke Lager.

För mig blev den kvällen en påminnelse om att volleyboll är en sport för hela livet. Nu är jag själv i "gubbåldern" och spelar fortfarande volleyboll regelbundet om inte pandemin sätter käppar i hjulet. Efter uppvärmningsövningar, som nog också hade rötterna i 30-talets gymnastikkongress, spelade gubbar mellan 60 och 83 års ålder volleyboll. Det unika med Gubbgymnasterna var att de under sina drygt 50 år aldrig hade spelat en match mot något annat lag, utan bara med och mot varandra.

1946 fick de emellertid visa upp sporten för några herrar i Riksidrottsförbundets styrelse. Kanske visste RF att den volleybollsektion som fanns inom det Internationella Handbollsförbundet var på väg att ”bilda eget”. 1947 bildades nämligen Internationella Volleybollförbundet. RF-gubbarna blev inte imponerade och det kom att dröja 10 år till innan RF faktiskt sökte inträde i Internationella Volleybollförbundet, FIVB. Sverige var alltså med i FIVB fyra år innan Svenska Volleybollförbundet bildades.

Gubbgymnasterna i Stocksund kan nog ha varit ganska ensamma om att spela volleyboll i vårt land under 10-15 år. Det var först i samband med att baltiska flyktingar och finländare kom till Sverige efter världskriget, och tog med sin nationalsport, som det började spelas volleyboll lite runtom. De hade sina egna turneringar, t ex Kumlaspelen. Kolbäcks VK, som vann det första SM:et 1962, bildades redan 1948 av balter, men hette då Köpings lettiska YMCA. I det första mästarlaget var samtliga spelare födda utomlands, i Estland, Lettland, Litauen och Ungern, även om de hade namn som Westerberg och Granback.

Till vänster: Floby JUF:s damlag 1961, foto från Rune Nilsson fotoalbum. Till höger: YMCA Köping 1949, fr v: Arthurs Brauns, Andrejs Zandbergs, Ilgonis Kalnins, Alfreds Sveicers, Ilgvars Tilmanis, Janis Puisis. Foto från Ilgonis Kalnins fotoalbum.

En gemensam nämnare för sportens spridning är Bosöns idrottsfolkhögskola. Bengt Andersson, före detta ordförande i Volleybollförbundet som dessutom är den ende som suttit tre olika perioder i styrelsen, berättar att han redan 1953 gick en tioveckors idrottsledarkurs på Bosön och då lärde sig volleyboll. När han några år senare gick på Kristianstads folkhögskoleseminarium försökte han få Korpen att ta upp sporten utan större framgång. Sommaren 1957 deltog han genom Seminariernas Elevförbund i ett internationellt seminarium i Berlin. Där såg han reklam för en stadsmatch i volleyboll mellan Berlin och Bukarest och åkte över till Östberlin. Ett legitimationskort från Kristianstads Folkskoleseminarium med fina stämplar gjorde att han fick gratis entré och såg en spännande match från pressläktaren!

Bosöns rektor Pontus Lindberg ordnade 1955 en ren volleybollkurs och året därpå en turnering som utländska elever från gymnastikdirektörsutbildningen på GCI och Bosöns egna damer vann. 4H/JUF hade varje år idrottsledarkurser på Bosön där volleyboll ingick. Redan innan Volleybollförbundet bildades hade 4H/JUF ett väl utvecklat seriespel över stora delar av landet och volleyboll var den stora sporten på deras riksläger. Sporten spreds också inom organisationer som KFUM, IOGT, NTO och inte minst Frisksportarna.

Henrik Lindh (till vänster), och Pontus Lindberg, två av förgrundsfigurerna när volleybollen fick fäste. Foto: Åke Lager.

I Stockholm hade en grupp ester spelat volleyboll i Engelbrekts folkskola under många år. Bland dem fanns Einar Hamberg, uppvuxen i en svensktalande by i Estland, som flytt till Sverige under världskriget. En kväll 1959 kom Pontus Lindberg dit och bjöd in till ett möte angående möjligheterna att få fram en ny riksidrott. I april fanns ombud från fem klubbar och sammanslutningar på Bosön. De närvarande var: Kallhälls bollklubb, Suomalainen Seura (Finska föreningen), Sweda Dataregister (Sundbyberg), Årsta Volleybollklubb, representanter för det som skulle bli Sollentuna Volleybollklubb samt Pontus Lindberg som även var initiativtagare till Bosöns IK. Mötet resulterade i bildandet av Volleybollalliansen vars syfte var att upprätta ett specialförbund för volleyboll och att sammanföra olika klubbar i Stockholmstrakten för spelutbyte. Einar Hamberg började arbeta med stadgar och annat som behövdes för att bilda Svenska Volleybollförbundet.

1960 gjorde Östtysklands landslag på väg till Finland ett stopp på Bosön för uppvisningsspel. Ett evenemang som till och med DN skrev om i positiva ordalag. När det sedan blev dags för bildandet av Svenska Volleybollförbundet 1961 var det bara naturligt att det skedde på Bosön och att Pontus Lindberg kom att hålla i ordförandeklubban. 17 klubbar var närvarande och Einar Hamberg åtog sig motvilligt ordförandeskapet för en kortare övergångsperiod fram till hösten. Den perioden kom att vara i åtta år, då han och sekreteraren Svenne Müller ”bodde” på kansliet och fick explosionsartad fart på svensk volleyboll.

Volley Köping 50-talet. Foto från Ilgonis Kalnins fotoalbum.