Hoppa till sidans innehåll
Foto: Åke Lager När Östtyskland vann VM-finalen mot hemmalaget Bulgarien 1970 var det med kraftvolleyboll och höga pass, även i mitten.

#SVBF60år – del 10: Volleybollens utveckling från ”mintonette” till libero

02 NOV 2021 11:59
I början fick bollen studsa i väggar och tak. Det tog 70 år innan baggerslaget uppfanns. Libero och poäng på varje boll är nya uppfinningar. Åke Lager skriver här om volleybollens spännande utveckling på planen.
  • Uppdaterad: 02 NOV 2021 11:59

2021 fyller Svenska Volleybollförbundet 60 år. Volleybollskribenten Åke Lager tar i tolv delar under året med oss på en resa i den rika, svenska volleybollhistorien. Det här är den tionde delen och handlar om utvecklingen av spelet, liksom de grundläggande regelförändringarna över åren. Åke har också sparat och samlat ihop bilder som visar detta, och som finns nedanför texten. Håll till godo!


Från mintonette till libero
– så har volleybollen utvecklats under 126 år

 Volleyboll ”uppfanns” 1895 av den amerikanske KFUM-instruktören William G Morgan. Hans kollega James Naismith hade några år tidigare ”uppfunnit” basketboll, men Morgan ville ha en sport som var mindre fysiskt krävande, utan kroppskontakt.

Den som ser en volleybollmatch idag tycker nog inte att det där med fysiskt krävande stämmer längre, men så är dagens regler ganska olika de som Morgan föreslog från början. Nätet var lägre och man fick spela hur många slag som helst på egen sida. Samma spelare fick till och med spela den till sig själv. Bollen fick studsa i väggar och tak, men tog den i nät var den död. En match varade i nio ”innings”, precis som i baseboll. Sedan dess har både spelet och dess regler utvecklats till vad det är idag.

Från början kallades spelet mintonette, men bytte efter något år namn till volleyboll.

År 1900 hade man genom Spaldings försorg tagit fram en speciell volleyboll. 1912 bestämde man i USA att det skulle vara sex spelare på varje sida (på andra håll i världen hade man fler spelare) och 1920 kom regeln om tre tillslag.

1928 bildades United States Volleyball Association och man utvecklade reglerna. 1936 blev volleyboll en sektion inom Internationella Handbollsförbundet och 1947 bildades FIVB (Internationella Volleybollförbundet). 1949 spelades VM för första gången.

1964 i Tokyo kom sporten med på OS-programmet och då kom de japanska damerna med en sensation, baggerslaget för servemottagning. Fram till dess hade i stort sett allt spel utförts med händerna.

Vid VM 1966 kom nästa sensation. Tjeckoslovakien vann herrklassen och hade börjat med passare som sprang fram från baklinjen. Under det följande decenniet utvecklades passarrollen successivt. Från början utnyttjade man en spelare i baklinjen som sprang fram så att man hade tre anfallare. En del lag kunde ha upp till fyra spelare som passade i någon eller några rotationer vardera.

Även mer utpräglade passare som Janne Lundgren anföll till en början från alla positioner i framlinjen, även från mitten. Så småningom utvecklades passarrollen till att likna dagens, med en enda passare som passar vilken position hen än står i.

Östeuropa dominerade sporten och det var ”kraftvolleyboll” som gällde. När Östtyskland vann VM 1970 var passen till alla positioner 7-8 meter höga. Men nu kunde man ana en revolution. Japanerna anföll med ”kortis” i mitten och detta gjorde att de kunde smyga bakom varandra och byta platser och anfalla på olika punkter. Kombinationsspelet var fött och gav dem OS-guld i München 1972.

Nu började man ana det moderna spel vi är vana vid idag med en enda passare och ett variationsrikt spel.

1976 kom ännu en sensation. Polen vann OS och deras stora stjärna Tomas Wojtowitz anföll framgångsrikt även från bakplan. Backspiken var satt i system.

På 1980-talet avtog Östeuropas dominans och USA:s herrar kom att dominera världsvolleybollen. De hade infört en strikt specialisering med två servemottagande vänsterspikers, två centrar, en passare och i kors med honom gick en högerspiker som slog mycket backspike.

Nu börjar de flesta känna igen dagens spel, men det finns ytterligare en ingrediens som gjorde sitt inträde på 1980-talet. Då började Brasilien med hoppserve. När hoppserven infördes försökte många lag blocka serven redan vid nätkanten, detta förbjöds ganska snart. I stället ändrade man så att serven får slås från hela baslinjen. Tidigare var det bara högst tre meter från hörnet som gällde.

Sedan dess har spelet och taktiken inte stött på några större sensationer. Däremot har regeländringar förändrat spelet. I tennis förväntas man vinna sina egna servegame. Lyckas motståndaren vinna så ”bryter” hen. I volleyboll är det servemottagande lag som förväntas vinna bollen. Därför har många av de regeländringar man gjort genom åren syftat till att stärka försvaret och därmed få en mer sevärd match med fler bollpassager över nätet.

Det var anledningen till att man ändrade regeln så att försvarande lag fick spela bollen tre gånger efter en blocktouch och man tillät även överblockering. Tidigare hade man bara fått blockera på egen sida.

Antennerna satt från början en bollbredd ut från sidlinjen, men de flyttades in för att sitta rakt över linjen och minska ytan att försvara vid nät. För att stärka försvaret tillåter man numera också att lagets första beröring (serve- eller smashmottagning) blir längre än normalt.

De flesta regeländringar genom åren har syftat till att göra spelet mer publikvänligt genom färre avblåsningar. För länge sedan fick man bara beröra bollen med kroppsdelar ovan midjan, sedan sänkte man till knäna för att nu tillåta även sparkar.

Tidigare var en nätserve felaktig, men nu är bollen spelbar om den kommer över efter en nättouch. Även spelarna tillåts numera röra nät om det inte sker när bollen är i närheten och man får också springa och rädda bollar på motståndarens sida av nätet om det sker utanför planen.

Något som också förändrats och påverkat spelet är bollen, inte minst trycket i bollen. På 1970-talet kom publiken lika mycket för att se inspiken som själva matchen. När någon lyckades ”roofa”, dvs slå bollen så hårt i golvet att den studsade ända upp i taket, steg jublet. Detta svengelska uttryck borde ju egentligen betyda att bollen går genom taket och ut på ovansidan (takets utsida heter på engelska ”roof” medan insidan heter ”ceiling”). Med dagens bollar, lägre tryck och ofta högre takhöjd är ”roofa” sällsynt.

1998 införde man liberon och specialiseringen togs ännu ett steg längre. Då kom även kortare spelare till sin rätt och kunde bli specialister på försvar och servemottagning. I Sverige var en av dessa Johan Olsson som på tio år vann titeln ”Årets försvarare/servemottagare” inte mindre än åtta gånger.

En svår nöt att knäcka för att göra spelet både publikvänligt och mer tidsbestämt har varit räknesystemet. Även om det var länge sedan man slutade med ”innings” var det svårt att tidsbestämma matcherna, vilket gjorde volleybollen svårare att sälja in till tv-bolagen. När jag själv började spela på 1960-talet fick man bara poäng i egen serve, annars vann man bara tillbaka serven. Man gick till 15 i alla set och man skulle vinna med två bollars marginal. Det hade sina fördelar, inga underlägen var ”hopplösa” (jag har varit med och vänt 5-14 till setseger). Man kunde ”side-outa” och vinna en servepoäng då och då, men matcherna kunde bli oändligt långa. Å andra sidan kunde ojämna matcher ta slut alldeles för fort. Det fanns matcher som slutade 3-0 på under halvtimmen.

Genom åren har man därför prövat det ena räknesystemet efter det andra, men 1999 bestämde man sig för ”rally point scoring system”. Det innebär poäng på alla bollar och man spelar till 25 med två poängs skillnad, utom i avgörande set som spelas till 15. Detta har gjort matcherna mer begripliga för publiken och de tar slut inom rimlig tid.


Åke Lager

–––


1 Annika Granström 1996 (BJG).jpg

Det var först vid OS 1964 i Japan som hemmalagets damer konstant använde bagger för servemottagning. Här tar Annika Granström emot på 1990-talet. (Foto: Berndt-Joel Gunnarsson)

2 Anders K passar Jan L (ÅL).jpg

Innan passarrollen hade blivit så specialiserad att man bara har en passare i laget fick även passarna vara anfallare i vissa positioner. Här anfaller landslagspassaren Janne Lundgren i mitten på pass från Anders Kristiansson. (Foto: Åke Lager)

4 Japansk uppvisning.jpg

Japan var först med att spela korta, snabba pass i mitten. När de var på turné i Sverige bjöd de på uppvisning efter att ha utklassat Sverige i själva landskampen. (Foto: Fricis Forstmanis)

5 Backspikens fader Wojtovich.jpg

Tomasz Wójtowicz från Polen var den som satte backspiken i system. Här vid EM 1977. (Foto: Åke Lager)

6 SM 1966 Kallhäll - Lidingö.jpg

Förr fick man bara blockera på egen sida utan att sträcka händerna över nätet. Här syns det tydligt på en bild från SM i Enskedehallen 1966 där Kallhäll smashar mot Lidingö. (Foto: Fricis Forstmanis)

7 Lotta Johansson (BJG).jpg

När antennerna flyttades in till att sitta rakt över sidolinjen fick försvararna lättare att blockera. (Foto: Berndt-Joel Gunnarsson)

8 Libero Mårtensdotter.jpg

När man 1998 införde libero förändrades spelet. Då kunde man ha en specialist på försvar och mottagning i laget. (Foto: Åke Lager)


9 Björne smashar.jpg

Det var gärna en vänsterhänt spelare som fick rollen att vara högerspiker och slå mycket backspike. Vänsterhänte Håkan Björne hade den positionen under Sveriges gyllene era. (Foto: Åke Lager)



10 ÅL Olsson, Johan låg mottagning.jpg
Johan Olsson var en spelare vars kvaliteter kom till sin rätt som libero. Under tio år vann han titeln ”Årets försvarare/servemottagare” inte mindre än åtta gånger. (Foto: Åke Lager)

Skribent: Ulric Svensson
E-post: Adressen Gömd

bu_ramlinje-1

vb_ramlinje-1

bv_ramlinje-1

sv_ramlinje-1


FÖRBUNDSSAJTER

 

 

 

 


FÖRBUNDSSPONSORER




SAMARBETEN

TFFIR_Volleybollforbundet_RGB.png

 


VI STÖDER

 

Postadress:
Svenska Volleybollförbundet
Trålgränd 2
116 68 Stockholm

Kontakt:
Tel: 086403050
E-post: This is a mailto link

Se all info