Hoppa till sidans innehåll
Foto: Jarmo Mäkinen, Fricis Forstmanis SM-titeln 1991 firas till vänster, guldcoach Kristiansson firar i mitten och Eva Hansen-Hozsek gräver till höger.

#SVBF60år – del 4: Mesta mästarna gick obesegrade i över tre år

14 APR 2021 08:00
2021 fyller Svenska Volleybollförbundet 60 år. Det firar vi bland annat med en artikelserie i tolv delar, där vassa volleybollskribenten Åke Lager tar med oss på en resa genom den rika, svenska volleybollhistorien.
  • Uppdaterad: 14 APR 2021 08:01

Här nedan följer den fjärde delen, som skildrar Sollentuna VK:s damer som prenumerarade på SM-titlar genom tre olika decennier och som med besked tog klivet ut på den europeiska klubblagsscenen.

Dela med dig av dina volleybollminnen i sociala medier under hashtaggen #SVBF60år!

Mer information om 60-årsjubileet följer.

ARTIKELSERIEN #SVBF60år
Del 1: Volleybollens väg till riksidrott - 30-årig resa fram till förbundets födelse
Del 2: Volleybollvågen som svepte över Sverige
Del 3: 16 raka SM-guld - ett oslagbart rekord?


Geten anfaller (FF)_webb.jpg
Foto: Fricis Forstmanis.

Sollentunas damer mesta mästarna, 19 guld!

Lidingös herrar tog 16 raka guld. Nästan lika dominerande var Sollentunas damer, de tog 14 guld i rad. Men totalt har de 19 SM-guld mot Lidingös 18. Sollentunas damer var så förkrossande överlägsna att de bara förlorade två matcher på fem säsonger. Under tre och ett halvt år var de obesegrade.

Text: Åke Lager

I mitten av 60-talet lockades ett gäng tonårsgrabbar i Sollentuna in i den uppblåsbara plasthallen för att pröva på den ”nya” sporten volleyboll. De fastnade, vann historiens första junior-SM 1967 och snart spelade de i klubbens A-lag. En av dem var Anders Kristiansson, en annan var Torsten Rothoff – båda blev landslagsmän, men sedermera kanske mer kända som en internationell topptränare och en internationell domare.

Anders Kristiansson bodde i Sollentuna, men lockades 1968 över till Lidingö som då var landets bästa herrlag och tränade mer och bättre än andra. Samtidigt som han började spela i Lidingö startade han upp Sollentuna VK:s första damlag på hösten 1968.

Under många år fortsatte Anders Kristiansson att flänga mellan Sollentuna och Lidingö. Ibland tvingades han gasa på lite extra genom Lill-Jans-skogen för att hinna från den egna träningen på Lidingö till damlagets träning i Sollentuna.

Sollentuna 1980 (ÅL)_webb.jpg
Sollentuna 1980. Foto: Åke Lager.

”Anders var inte bara tränare med stor kunskapstörst och driv utan även en organisatör som tog tag i det mesta som han såg behövdes för att utveckla volleybollsporten i Sverige”, berättar Margareta ”Maggi” Nylén (f d Eriksson), som varit både elitspelare och ordförande i klubben.

I Sollentuna var Anders också väldigt drivande i att alla måste hjälpa till och göra sitt. Anders och andra elitspelare satt själva i styrelsen, där hans pappa Torsten var ordförande, i början av 70-talet.  Var man elitspelare förutsattes det att man även skulle vara ungdomstränare.

Det började som ett skollag från Häggviksskolan, men tjejerna gick rakt genom serierna och säsongen 70-71 debuterade de i högsta serien. Så här beskrev de sig själva: ”Vi heter damlag, men vi känner oss som ett flicklag. Den äldsta är 21 år, den yngsta 14. Vi är lovande sägs det, men vi är inte så stora och starka. Men om något år är vi bäst, det säger vår tränare.”

Några av de här flickorna var Susanne Granelli och Margareta ”Maggi” Eriksson. Båda kom ganska snart med i landslaget.

”Jag hade inte tränat så länge innan jag togs ut till en landslagsträning. Petar Gedosevic, som var tränare, tyckte att jag skulle bli passare eftersom jag var så kort, men jag kunde ju inte slå ett riktigt fingerslag då!” berättar Susanne Granelli.

Sussi Granelli dyker (ÅL)_webb.jpg
"Sussi" Granelli dyker. Foto: Åke Lager.

Men så blev det, ”Sussi” var landslagets odiskutabla passare fram till 1984 och fick pris som ”bästa spelare” vid flera tillfällen.

”När duktiga tjejer från andra klubbar i landet skulle studera i Stockholm sökte de sig till oss. På så vis kom Yvonne Olausson från Alingsås och Gertrud Björkman och Margareta Hjelmkvist från Värnamo”, berättar ”Maggi” Nylén.

”Det som gav damlagets utveckling en verklig skjuts framåt var när Anders fick stipendium att under ett antal sommarmånader fortbilda sig hos ett av de bästa damlagen i Japan. När Anders sedan kom hem höll han föredrag för oss med bildvisning och berättade om hur man gjorde i Japan, jämfört med hur vi gjorde här hemma, och deklarerade att vi ska inte göra som man gör i Japan och inte heller som vi gjort hittills!” minns Maggi Nylén.

”Det var nya och ändrade tekniker samt en betydande kvalitets- och tempohöjning på träningarna. Vi fick lära oss att ’plocka boll’ åt varandra så att övningarna skulle vara effektiva med 16-20 bollar. Det blev mer styrketräning och även specifik träning för att kunna hoppa högre (än alla andra). Vi tränade också klart mer än övriga lag. Det var imponerande hur Anders kunde stimulera, motivera och entusiasmera oss. Vi var ju faktiskt många som spelade tillsammans i mellan 5 och 15 år”, säger ”Maggi” Nylén till sist.

SM 1976 V-mo mot Sollentuna (FF)_webb.jpg
SM 1976, Värnamo mot Sollentuna. Foto: Fricis Forstmanis.

Efter två brons och två finalförluster i rad mot Värnamo FK var det dags för det första SM-guldet 1975. Där inleddes en otrolig svit på 14 raka guld, där just Värnamo stod för finalmotståndet de tre första gångerna! Under fem säsonger, från 1975 till 1980 förlorade de bara två matcher i serie och slutspel. Under tre och ett halvt år var de obesegrade!

“Att spela Europacup var tidigt en målsättning och Anders hittade turneringar utomlands där vi fick chans att spela och möta tufft motstånd vilket gjorde att vi utvecklades och höll motivationen uppe. Första året med Europacup, nuvarande Champions League, 1975/76, gick vi som första svenska lag genom tiderna till kvartsfinal”, berättar Gun Wulff, mångårig spelare och funktionär i Sollentuna.

”I kvartsfinalen blev vi utslagna av Röda Stjärnan Prag som vann cupen det året. Tjeckiskorna var det öststatslag som var ’öppnast’. Ett par stycken talade engelska och man bad oss att köpa Tigerskor (japanska volleybollskor) åt dem och ta med till returmötet i Prag. Vi fick en lista med storlekar och allt. Vi gick med på att få betalt i tjeckisk valuta som vi sedan handlade upp i en sportaffär med mycket ovilliga expediter. Det var förbjudet att ta med sig tjeckisk valuta ut ur Tjeckoslovakien och den var för övrigt inte värd någonting utomlands”, fortsätter ”Maggi” Nylén. 

1980 nådde Sollentuna svensk klubbvolleys största framgång när de tog sig till slutspelet, Final Four, i Europacupen för cupvinnare genom att besegra lag från Portugal och Belgien på vägen. I slutspelet slutade de fyra.

Christina Lagerqvist (ÅL) och Maggi Eriksson Nylén (ÅL).jpg
Christina Lagervist anfaller, Maggi Eriksson Nylén med mottagning. Foto: Åke Lager.

De kunde fortsätta sin guldsvit genom att laget fylldes på med talanger från andra klubbar som Eva Hansen, Stella Bergström, Anna Vorwerk, Lotten Wiig och Lena Karlsson, men minst lika mycket genom att fostra egna produkter som Karin Grafström, Chrisse Lagerqvist, Birgitta Axelsson, Siv Degerman, Mia Josjö, Anette Mansén och Annica Vigren. Anders Kristiansson introducerade en ”trappmodell” där lovande spelare fick träna med A-laget, men få matcherfarenhet i B-laget/farmarlaget innan de fick spela med A-laget.

1984 tog klubben en unik ”double double”. Både dam- och herrlaget vann både SM och Svenska Cupen. Även 1986 och 1988 vann både dam- och herrlaget SM-guld. Överlägsenheten skulle kunna bli dödande, men Sollentunadamerna var lika hungriga varje år.

”Anders har varje år något nytt att komma med och det blir aldrig tråkigt. Själva träningen är kul, och i matcher där vi vunnit stort har vi varit motiverade av att genomföra det vi lärt oss på träningarna. Dessutom har jag fått byta positioner, nu spelar jag center, och märker hela tiden hur jag utvecklas och lär mig mer och mer”, sa lagkaptenen Yvonne Olausson efter Sollentunas nionde raka guld 1983. Själv hade hon tio, hon vann sitt första guld med Alingsås redan 1971.

Anders Kristiansson var tränare under alla år, men de sista åren skolade han in tränarassistenter som Ismo Peltoarvo och Stefan Wilhelmsson som snart skulle visa sig vara redo för ännu större uppdrag.

Efter guldet 1988 trappade stora delar av laget ner och Anders Kristiansson försvann utomlands som tränare. Den unika sviten tog slut, men redan 1990 var man tillbaka med ett till stora delar nytt lag och återtog SM-titeln och vann tre raka guld. Säsongen 1990-91 var man lika överlägsna som tidigare, inte en enda förlust. Sedan har de också vunnit SM 1995 och 2007 och har därmed totalt 19 SM-guld, ett mer än Lidingös herrar.

Sollentuna VK blev medlemsklubb nummer 1 i Svenska Volleybollförbundet, även om Kolbäck ivrigt hävdade att de var landets äldsta volleybollklubb med start redan 1949. Idag kan man med fog säga att Sollentuna VK är klubb nummer 1. De toppar maratontabellen både för herrar och damer förutom alla framgångar de haft på ungdomssidan.

Sollentuna firar SM 1991 (JM)_webb.jpg
Sollentuna firar SM-titeln 1991. Foto: Jarmo Mäkinen.

Skribent: Åke Lager
E-post: This is a mailto link

bu_ramlinje-1

vb_ramlinje-1

bv_ramlinje-1

sv_ramlinje-1


FÖRBUNDSSAJTER

 

 

 

 


FÖRBUNDSSPONSORER




SAMARBETEN

TFFIR_Volleybollforbundet_RGB.png

 


VI STÖDER

 

Postadress:
Svenska Volleybollförbundet
Trålgränd 2
116 68 Stockholm

Kontakt:
Tel: 086403050
E-post: This is a mailto link

Se all info